Jag är verkligen inne i en down period. Allt känns fruktansvärt jobbigt och helst av allt skulle jag vilja bädda ner mig och vakna när allt är bra igen. Stänga in mig och slippa prata med någon utan bara vara för mig själv. Det går inte. Jag har ett serviceyrke som behöver mig glad och positiv som alltid. Har ju även många arbetskamrater som jag inte vill vara arg och ledsen inför. Bara att bita ihop och köra så får jag bryta ihop när ingen ser. 

 

När jag höll på med IVF behandlingen innan jul så valde jag bort Facebook och så var även tanken nu innan insättningen. Har dock tjuvkikat lite ändå men igår var droppen. Efter att ha läst vissa inlägg bröt jag ihop totalt! Vill poängtera att jag själv hade skrivit precis likadant om jag var i samma situation så de ska absolut inte känna dåligt samvete på något sätt, absolut inte! Jag får helt enkelt skylla mig själv som är inne och läser. Dumma mig!! Nu är Facebook borttagen från min mobil och så får det nog bli framöver.

 

Jag blir så frustrerad och avundsjuk! De flesta av  mina vänner har barn eller är gravida vilket såklart är jobbigt :/ värsta avundsjukan är nog ändå på de som är gravida och jag tror det beror på att det ligger närmast för mig. Det är första steget i vår resa mot miraklet. Att ha barn ligger alltid 9 månader bort som blir ytterligare 9 månader bort ju längre tiden går, suck! När fan ska skiten vända?!? Orkar inte mer!

 

Smärta. Ja, den här smärtan är förjävlig rent ut sagt! Hade hellre brutit benet 5 gånger om och gått igenom den smärtan. För den smärtan vet jag går över på si eller så många veckor. Den smärtan jag känner nu finns det ingen läketid på.   Den kan ta allt från imorgon till månader eller år att läka. 

 

Tankar från en som ser ut precis som vanligt men bär på något svart och tungt... 

 

Fick låna en tidning av en vän där denna intervju fanns med. IVF är vanligare än man tror. Jag hoppas vi kommer lika långt som Pernilla och Dregen. Helst utan 4 försök! 

 

http://www.mama.nu/Omslagsmama/Pernilla-Andersson-Jag-gar-inte-ens-till-barnmorskan-utan-Dregen

Ja, det gör förmodligen alla ofrivilligt barnlösa varje månad. Så även vi. Än så länge har inte tant röd hälsat på eller gett något tecken på att komma vilket gör att tankarna börjar snurra. Hoppet kryper fram och jag frågar mig: kan vi ha lyckats på egen hand i denna cykel? Vore ju helt fantastiskt isåfall men inte så troligt. Har den inte kommit i slutet av veckan får det bli ett test. Jag lever på hoppet! 

Fick höra av ett par jag känner som gjort IVF att hon gjorde akupunktur i samband med en insättning. De hade gjort flera insättningar tidigare utan att lyckas men den gången hon fått akupunktur tog det sig. Det kan vara en ren tillfällighet eller så hjälper det faktiskt. Jag är en sådan person som tror på den sortens behandlingar och jag anser att tror man bara tillräckligt mycket så finns stora möjligheter att det faktiskt funkar. Läste sedan en blogg om någon annan som gjort liknande och då bestämde jag mig för att ta kontakt med en klinik  i Göteborg. 

 

AM-kliniken heter den (www.am-kliniken.se) och är specialiserad på behandling av ofrivillig barnlöshet och behandling inför IVF. De använder sig av Traditionell Kinesisk Medicin, TKM, där akupunktur och örtmedicin är viktiga behandlingsmetoder. 

 

Idag ringde jag dit och bokade in en behandling nästa vecka och sen blir det nog 3 till. Får hoppas att det fungerar :-) 

Då var första insättningen avklarad men resulterade tyvärr inte i graviditet. Vad händer nu?

Jo, eftersom vi hade turen att få 5 ägg befruktade så har vi 4 embryon i frysen. Det som då kommer hända härnäst är ett FET försök, frozen embryo transfer. Man vill då först och främst att jag ska få en egen mens vilket bör vara i nästa vecka om cykeln fortsätter som innan alla sprayer och sprutor. På cykeldag 9 börjar jag testa med ägglossningsstickor. När den glada gubben dyker upp ringer jag ner till kliniken och vi får troligtvis komma ner efter 3 dagar. Då har de tinat upp ett av våra embryon som placeras i mig likt förra gången. Jag slipper spray och sprutor och är helt ostimulerad.

 

Så var det ju det här med mina teorier. Den här gången är min teori att nu måste det fungera för den här gången är det mer naturligt än förra gången. Kroppen är inte fullproppad med kontgjorda hormoner och annan skit utan är "som vanligt" Jag hoppas mina teorier stämmer bättre denna gången ;)

Så nu är det bara att gå och vänta på tant röd, och det första gången på väääldigt länge.

 

 

Nu ska jag titta på VM finalen i handboll och hoppas på fin fin handboll. Heja Danmark!

Ha en härlig söndagskväll!

 

...på ett inlägg om vad som händer härnäst så kommer det förmodligen imorgon. 

 

Ha en toppen lördag! 

Barnmorskan vi träffade då vi lade upp vår IVF plan berättade att det är ca 35-40% procent som blir gravida på första försöket. En procentsats som inte är skyhög direkt. På så sätt var vi ju också medvetna om att det kanske inte lyckas på första. Positiv som man försöker vara hittar jag då på egna teorier om varför oddsen skulle vara högre just för oss. T ex så tänkte jag att den där relativt låga procentsatsen inkluderar även de som är äldre och gör IVF, och en sak som är säker är ju att fertiliteten inte blir högre ju äldre man blir. Vi är fortfarande unga alltså borde det var lättare för oss. En annan sak jag tänkte mycket på är ju att det verkar ju inte vara något fel på mig så om vi bara får hjälp med själva befruktingsbiten så löser min kropp resten. Många tankar och teorier har vandrat i mitt huvud och jag var till 95% inställd på att det här kommer fungera. Det gjorde det ju också, till en början. Det gör själva besvikelsen extra stor och jobbig. Var det tvungen att visa positivt från första början?!?! Då hade man sluppit bli så glad och hoppfull för att nästa sekund bli totalt nedtryckt! Det kan hända att jag blivit precis lika ledsen och besviken även om det inte vart positivt från början men pissigt är det i vilket fall som helst.

 

Dagen efter jag hade testat negativt bestämde jag mig för att börja skriva. Jag letade fram papper och penna och började. Jag skrev och skrev och skrev. När jag, vad jag tyckte var en liten stund, kollade på klockan hade jag skrivit i ca 2 timmar och 10.5 sidor i blocket var fulla av text. Vilken befrielse! Vad skönt det var! Där väcktes också tanken om att plita ner det i en blogg och nu är jag här. Vissa kan säkert tycka att ett sådant här ämne är för privat att "blotta" sig om men JAG mår bra av att få skriva av mig. JAG tycker att det känns skönt att försöka sätta ord på känslor som jag inte kan finna då någon frågar "hur är det?" Då är det snabbt och lätt att säga "bra" men egentligen så är det inte bara "bra" utan något mer.

 

Jag längtar till den dagen jag kan känna ren och skär lycka! För i 3 år har det känts som jag inte kan vara glad fullt ut. Det är inte så att jag går runt och är ledsen hela tiden men på något sätt känns det som det hela tiden är något som fattas. Jag är en glad och sprallig person så jag tycker inte den här dystra sidan klär mig speciellt väl. Ska bli skönt att bli av med den, tids nog! Som om det här projektet inte vore nog har vi ett annat pågåendes, husbygge. Allt på en och samma gång. Lika bra att gå igenom två tuffa sakerr när man fortfarande är ung och stark. Heja oss! 

 

Kul med era kommentarer och hejarop. Det värmer ska ni veta <3

 

    

 

 

 

 

Så kom fredagen då jag skulle ta testet. Hade inte köpt hem något digitalt test men hade stickor hemma. Vaknade tidigt eftersom jag skulle gå till jobbet. Gör testet och väntar...det ska bli två streck på stickan om det är positivt. Tar upp det och man kan ana ett till streck. Gör två till men de är fortfarande väldigt otydliga men man kan helt klart se ett svagt streck till förutom kontrollstrecket. Vågar inte hoppas på för mycket utan bestämmer att jag ska köpa ett digitalt test så fort jag slutat jobbet. Hela dagen på jobbet är som att gå på nålar! 

 

Klockan blir 16 och jag stämplar ut. Åker direkt till Apoteket och köper mig ett digitalt test sen fort hem. Med det här testet ska man vänta 3 min och vi sätter timern. När den ringer är pulsen hög och jag säger till M att jag vågar nog inte gå och titta. Han svarar att det gör du visst. Jag går in på toaletten och tittar på testet och där står GRAVID. Aaaaaaa!!!!! Springer ut, hoppar upp i M's famn och börjar stortjuta. Tårarna bara sprutar samtidigt som jag försöker le. Är det verkligen vår tur nu ? Ska vi få bli föräldrar i september. Det är helt fantastiskt och ofattbart! Jag berättar för mina nära vänner som vet vår situation och deras reaktioner gör mig helt rörd ❤

 

MEN....underbart är kort som Magnus Uggla en gång sjöng. 

 

Redan dagen därpå börjar jag blöda...

Jag tänker först att det kan man ju faktiskt göra ändå, fast man är gravid. På kvällen får jag de typiska menssmärtorna och jag känner hoppet sakta lämna mig. Helgen går och på måndagen tar jag ytterligare ett test. Det visar fortfarande att jag är gravid men jag känner direkt att det här inte stämmer samtidigt som ett litet hopp finns långt där inne. Min sambo försöker vara positiv och säger hela tiden att det kommer bli bra, men jag är skeptisk. Jag ringer till kliniken och berättar vad som hänt. Vi bokar in ett ultraljud 23/1 men jag ska göra ett nytt test i slutet på veckan så ser vi hur det visar och om det är negativt får jag ringa igen. Dagarna går och jag fortsätter att blöda.

På lördagen 12/1 testar jag inte positivt längre och missfall är ett faktum... FAAAAN!!!

Det ska helst ha gått minst 15 dagar efter äggåterföring, ET - embryo transfer, innan man gör ett graviditetstest.

De här dagarna har jag förstått inom IVF kallas för ruvardagar :P låter väldigt lustigt tycker jag. Som om man är någon slags värphöna som ligger i sitt bo och bara ruvar. De 15 dagarna är sååå låånga och då hade vi ändå turen att ha högtider som jul och nyår emellan då det händer mycket. Jag var totalt livrädd varje gång jag skulle gå på toaletten för tänk om mensen kommit.

 

Under hela IVF perioden har jag varit aktiv på familjeliv.se

Tycker det är toppen med dessa forum där man kan prata med männiksor i samma situation och som går igenom samma sak.

19 december 2012

 

Vi är tillbaka på Sahlgrenska, spända över att få höra resultatet.

Vi får veta att 9 ägg hittades och 7 av dem kunde injiceras. Av de 7 delade sig 5 st. Så ett 4 celligt embryo placeras i mig och 4 stoppas i frysen för nya försök alternativt syskonförsök.

Jaha, så nu var jag gravid eller ruvare som det kallas i IVF svängen. Nu är det bara att hålla tummarna och hoppas att pyret vill bo kvar. 4/1 är testdag och då vet vi om vårt guldkorn fastnat.

Jag var ledig från jobbet och mådde faktiskt rätt så bra. Vid lunchtid började jag dock frysa och känna mig febrig. Tog tempen men den var inte så hög. Bestämde mig för att vila en stund. Vaknade igen vid 16 tiden och var vrålhungrig eftersom jag inte ätit sen frukost. Gick upp för att laga mat men när jag står och hackar lök börjar jag må riktigt dåligt. Yr, illamående, svimfärdig. Jag kryper till soffan för att hämta telefonen och ringer M, kom hem nu! Får ligga på golvet för annars tror jag att jag kommer svimma. Jag ringer sjukvårdsupplysningen som tycker jag ska åka in till gynakuten. Jag tar febern igen och den har höjt sig med en grad. M kommer hem och vi åker mot Sahlgrenska. I bilen börjar jag må bättre men vi tänker att det är lika bra att kolla upp det.

 

Väl inne på gynakuten läser vi en skylt om att väntetid på 6-8 timmar inte är ovanligt. Så lång tid kan det väl bara inte ta?! Får lämna blod och urinprov, sen denna förbannade jävla väntan!

Efter 3 timmar utan att få komma in till läkare ger vi upp! Jag mår bra nu men vi båda är galet hungriga. Jag meddelar att vi åker hem och att de får ringa om de ser något konstigt på proverna. Vi skulle ju vara tillbaka på sjukhuset kl 14 dagen efter så vi hade ingen större lust till att stanna halva kvällen/natten. Det är ju inte direkt att vi bor grannar med sjukhuset heller.

 

Har ingen aning om vad denna yrselattack berodde på och det verkar ingen annan heller veta.

 

17 december 2012

Vi vaknade spända och förväntansfulla. Kl 8.00 skulle vi vara på Sahlgrenska så vi åkte hemifrån 6.30. När vi blev uppropade hänvisades vi till ett rum och jag fick byta om till sådana där sjukt snygga sjukhuskläder, NOT! En barnmorska kom och pratade lite med oss och jag fick panodil och en nål i armen. Sen var det bara att vänta till klockan skulle bli 9. Jag hann slumra till innan barnmorskan kom tillbaka och hämtade oss. Då det var dags fick min sambo M ta på sig en mycket läcker grön rock och "badmössa", haha så fult det var! I operationsummet fanns 1 läkare, 1 läkarstudent, 2 från labb och 2 barnmorskor. Hej utittad! Upp och hoppa i denna hemska gynstol. Försöka slappna av. Läkaren lade en bedövning och vi fick vänta tills den började verka.

När den gjort det och själva ingreppet skulle börja gav den ena av barnmorskorna mig morfin. Blev faktiskt besviken över effekten eftersom jag i princip inte kände någonting. Sedan började läkaren att suga ut vätska ur äggblåsorna. Hon började på höger sida vilket gick bra. Vänster gick däremot inte lika bra och efter en stund gjorde det så ont att tårarna inte gick att hålla tillbaka. De såg min reaktion och läkaren frågade labb hur många ägg de hittat. De svarade 9 och läkaren tog beslutet att avsluta eftersom äggblåsorna på vänster äggstock ändå inte såg så stora ut.

 

De hjälpte mig till rummet där jag fick frukost och en varm vetekudde att ha på min mörbultade mage. M gick iväg för att lämna sitt bidrag. Kl 11.30 kände vi oss redo att åka hem. Två dagar senare, 19/12 kl 14, var vi välkomna tillbaka för återföring.

Den 9 november började jag spraya med Suprecur som är en nässpray som sänker kvinnans egna hormoner. Man ska nollställas. Jag sprayade två "puffar" i vardera näsborre 3 ggr/dag. Jag valde tiderna 5.30 13.30 och 21.30

Jag var nervös över biverkningarna då "de vanliga" var rätt många och det är i princip som att in gå i klimakteriet. Jag får säga att jag mådde förvånadsvärt bra under sprayperioden med undantag från vissa brytaihopochgråtaattacker vilket jag främst tror berodde på fler bebisbesked och nu närmare än någonsin.

 

Den 4 dec ringde Sahlgrenska och det bestämdes att jag skulle börja med hormonsprutorna dagen efter. Hormonsprutorna tillför hormoner då man nu inte producerar några egna pga sprayen. De tillsatta hormonet stimulerar äggstockarna som gör att man börjar producerar fler äggblåsor. Jag fortsatte att ta sprayen men nu bara i en näsborre 3 ggr/dag. Att ta första sprutan var lite nervöst. Jag hade fått prova på sjukhuset i september vilket var obehagligt men gick bra. Nu skulle det göras på riktigt! Sprutan ser som insulinsprutorna diabetiker använder och nålarna är så fina att de knappt känns. Man vänjer sig snabbt och att ta spruta på mig själv var inget som jag ansåg var speciellt jobbigt.

 

Efter att ha tagit sprutor i 5 dagar skulle jag på den sjätte dagen lämna blodprov, 10 dec. De skickades ner till Sahlgrenska och jag fick ringa dagen efter för fortsatt ordination. De ville att jag skulle fortsätta med samma dos men de ville även att jag kom på ett ultraljud dagen efter, 12 dec.

 

På ultraljudet kunde de se ca 10-15 äggblåsor på höger äggstock och något färre på vänster. Jag lämnade blodprov och fick ligga kvar på samma sprutdos.

 

Fredag 14 dec ringde de och berättade att på måndag den 17/12 var det dags. Dags för äggplock, 9.00. På lördagen tog jag en ägglossningsspruta exakt kl 21.00, 36 timmar innan äggplock. Söndagen var spray och sprutfri.

 

18 september 2012

IVF kliniken Sahlgrenska 8.30

 

Då var dagen äntligen här. Är det nu vi ska få vår hjälp?

Vi fick träffa en jättretrevlig läkare som gick igenom allt som hade med IVF att göra. Vi fick även fråga om vi undrade något. Efter samtalet med läkaren träffade vi en barnmorska som vi skulle lägga upp vår IVF plan tillsammans med. Tyvärr hade de inte plats förrän v 51 så vi fick såklart vänta, igen, innan vi kunde börja vår behandling. Väntan börjar bli en del av vårt liv.

 

Vi räknade ut att om min cykel fortsatte som den brukade skulle jag få min mens 23 okt och då börja med hormonnedreglerande spray på cykeldag 18 vilket blev 9 nov, + - någon dag beroende på när mensen kom. Den kom som beräknat 23 okt.

 

 

 

 

 

http://www.sahlgrenska.se/sv/SU/Omraden/1/Verksamhetsomraden/Gynekologi-och-reproduktionsmedicin/Enheter/Reproduktionsmedicin/Behandling/Provrorsbefruktning-IVF/

Det är dags för vårt första besök på Sahlgrenska och vi får träffa en läkare och berätta vår situation. Vi har innan besöket åter igen fått lämna blodprover och min sambo har lämnat ett nytt spermaprov. Vi berättar även här om våra tankar angående pungbråcket och dess påverkan vilket avslogs på mottagningen hemma. På Sahlgrenska såg de annorlunda på saken och trodde absolut att det kunde ha en betydande anledning till vår barnlöshet. De förstod inte att vi inte blivit remitterade till dem tidigare. SUCK!!!!!

Tänk om vi blivit skickade redan vid vårt första besök i februari 2011!? Då kanske vi redan hade haft vårt efterlängtade barn eller vart gravida nu. Jaja...inte mycket att göra åt men det kändes riktigt surt just då.

Vi blev fortsatt remitterade till IVF avdelningen och fick vänta ytterligare för att bli kallade dit. Att vänta är nog det värsta som finns!

 

Självklart har man hopp om att det ska lösa sig på egen hand tillslut så därför var det ett helvete en gång i månaden då man förstod att: nähä, inte denna gången heller...

Efter att ha varit lite seg och fått vänta massor pga få läkare på vår mottagning är vi tillbaka, ett år efter första ropet på hjälp. Vår läkare konstaterar då att han inte kan göra mer utan skickar en remiss till Sahlgrenska.

 

Under våren 2012 föds fler bebisar runt omkring oss och jag pendlar från överlycklig vän till avundsjuk vän med blödande hjärta... Jag älskar barn! Därför blir det en så konstig situation och känsla när mina vänner får barn. Jag är så fruktansvärt glad och lycklig för deras skull men den glädjen liksom krockar med sorgen över att vara ofrivilligt barnlös. En sorg som på något vis äter upp lyckan och jag kan inte glädjas fullt ut över mina vänners graviditeter. Jag hatar det! Det känns förbannat jobbigt att känna så och jag vill inget hellre än att dela deras glädje över livets största händelse, men det går inte riktigt....inte så mycket som jag vill! Känner mig som en dålig vän....men jag hoppas de förstår.

6 månader har gått men fortfarande inget + på stickan så långt ögat kan nå.

 

I början av sommaren 2011 föds första barnet i kompisgänget och i november får en nära vän sin fina son.

Underbara älskade ungar <3 !

Men det känns i hjärtat och jag börjar förtvivlat undra när det är vår tur?

Dagar blir till veckor, veckor till månader, månader till år....det händer ingenting!

I febrauari 2011 tar jag kontakt med vår barnmorskemottagning och vi får en tid i slutet av månaden. Då startas utredningen och massa prover tas. Svaren kommer och allt ser bra ut. Jag har ägglossning som jag ska och min sambos "simmare" är något färre än vad som är vanligt men de ska tydligen inte påverka en graviditet. Vi nämner att min sambo besvärats av pungbråck som ung och undrar om det kan påverka men efter undersökning får vi svaret att det inte ska påverka. Fine! Men varför händer ingenting?!?!?!

 

De skickar iväg mig på en HSS - spolning av äggledarna. Det är en undersökning av äggledarna för att se om de är öppna eller om det finns några hinder för ägget ta sig fram till livmodern. Mina äggledare fungerar fint!

Enligt vår läkare brukar vissa bli gravida efter en sådan spolning då man "städat" lite i äggledarna och det nu är lättare för ägget att ta sig fram. Skulle vi inte blivit gravida inom 6 månader så skulle vi komma tillbaka till barnmorskemottagningen igen. Vi var nu mycket hoppfulla och tänkte att snart är det vår tur! Detta var i slutet på maj 2011.

 

 

 

 

Otålig som man är kom första tårarna rätt tidigt, i mars 2010.

Jag hade på morgonen suckat högt då den tredje ovälkomna mensen kom. Bara någon timme efteråt ringer en person som står mig nära. Med panik i rösten och gråten i halsen berättar hon att hon precis testat positivt, hon är gravid. Jag försöker lyssna och förstå men helst av allt vill jag bara lägga på, skrika, gråta, slå på något! Hon väljer sedan att göra abort. Ett beslut jag förstår till 100% med tanke på situationen. För mig kändes det tungt, jobbigt och det var första gången i det här sammanhanget som jag tänkte, fan vad livet är orättvist!

Det var i början av december 2009 och vi hade precis kommit hem från en härlig utlandssemester.

Ett tag innan vår semester hade vi börjat prata om det här med att skaffa barn, och mina p-piller började ta slut. Vi bestämde oss att när de tog slut skulle vi inte hämta ut några nya. När vi kom hem från resan var mina p-piller slut.

Vår tanke var först att inte "försöka" bli med barn utan mer "händer det så händer det". Yeah right! Så blev det inte, för vi började direkt att försöka bli 3.

 

Sen jag var i tonåren har jag alltid tänkt och tyckt att 25 år är en bra ålder att få sitt första barn. I december 2009 var jag 22 och skulle fylla 23 i februari. Så varför börja försöka då?

Jag/vi tyckte helt enkelt att det var ett naturligt nästa steg i vår relation. Vi träffades unga (14 och 15 år). Vi gick igenom en "kris" i förhållandet 2005, men kom över det. Förlovade oss 2007. Vi hade båda fast jobb, en bostadsrätt och rest en del. Jag hade dessutom jobbat en säsong i fjällen. Ja, vi kände oss redo helt enkelt!

 

Jag vet att det är väldigt få som lyckas bli gravida på första försöket. Ändå var besvikelsen stor då jag fick min första övälkomna mens, 5 jan 2010.

 

 

 

 

Här kommer jag att skriva om vår resa fram till vårt efterlängtade barn.

Jag kommer att skriva av mig om tankar, känslor och annat som har med ofrivillig barnlöshet att göra.

Mestadel för min egen del som att rensa hjärnan och för att komma ihåg hur det faktiskt var men även för andra som kanske är i samma situation eller bara är nyfikna.

Jag har valt att inte skriva några namn men ni som känner mig kommer att förstå vem jag är. Min sambo och jag har annars valt att vara öppna om vår situation bland famlij och vänner. Tycker bara det känns onödigt att skriva ut namn här.

 

Hoppas ni vill följa med på vår resa :) !