Nu kom den, igen... 

Jag har tappat räkningen för vilken gång i ordningen, oönskad. 

 

För 3 veckor sedan fick våra närmsta vänner en vacker liten dotter. Än en gång får vi försöka glädjas åt vänner trots att det känns som hjärtat håller på att grusas sönder.

 

Jag hoppades verkligen att vi fixat det den här gången. Natten vi flyttade in, flyttade du in. Så tänkte jag. Jag kände mig annorlunda i kroppen och tänkte nu så! Falskt alarm! Ännu en gång. 

 

Vi bor i vårt hus nu. Det är helt fantastiskt MEN det saknas något. Ett liv att glädjas över. Det kan tyckas otacksamt att jag inte verkar glad över att flyttat in i ett så fint hus men det är inte det som allt handlar om. Jag är oerhört glad och stolt över att vi lyckats ro iland detta projekt men det kan i princip vem som helst göra om man jobbar tillräckligt hårt. Att bygga ett liv är tydligen för oss svårare. Det är inget vi kan styra över och lösa genom att arbeta tillräckligt hårt för tro mig det har vi försökt! Här är vi helt maktlösa... 

 

FAN! 

 

Tänkvärt och mycket bra skrivet!

 

www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/carinabergfeldt/article17047660.ab

 

Förstår inte riktigt varför det inte går att klicka direkt på länken :/ kopiera och öppna manuellt annars.