Jag började blogga strax efter att vi misslyckats med vår första insättning på vårt första IVF försök. Att starta bloggen var främst för att kunna skriva av mig och få ur mig en del känslor men även för att minnas. Man förtränger sådant som är jobbigt så är det bara. Jag ville kunna gå tillbaka och läsa hur allt gick till och hur främst jag, mådde under den jobbigaste tiden. För att nu så här i efterhand när vi lyckligtvis nådde vårt mål kunna klappa mig/oss på axeln och känna fasen vilken resa vi gick igenom! Ofrivillig barnlöshet, behandlingar m.m + ett husbygge på det. Vi klarade det! Vårt förhållande klarade det! Utan några som helst problem får jag faktiskt tillägga. För hur jävligt det än kändes vissa stunder så svajade aldrig tron på att vi skulle klara det och vårt förhållande blev starkare än någonsin. Tillsist fick vi ju flyttat in vårt hus och strax därefter flyttade Hannes in i min mage.

Vår så efterlängtade lilla Hannes <3

 

Under resans gång har jag även märkt att bloggen har kunnat hjälpa andra som är mitt i karusellen samt att det var skönt att vänner kunde gå in och läsa hur man egentligen mådde när man kanske inte alltid ville träffas eller prata om det. Men allt har ett slut och så känner jag även med den här bloggen.

 

Jag har fått frågan några gånger om jag kan skriva hur Mathias har känt under tiden vi kämpat.

Mathias är inte den som direkt snackar känslor så helt lätt att få honom att berätta har det inte varit men jag vet att han tyckt det varit väldigt jobbigt fast han inte sagt så mycket. Han har i efterhand berättat att det nog var bra att han hade husbygget att gå till och avreagera sig (i sin ensamhet) när det var tufft. Det värsta har varit att se mig så ledsen tycker han. Han har dock hela tiden haft en stark tro på att det en dag ska lösa sig och där hade han ju helt rätt. Tyvärr kan jag inte skriva så mycket mer än så för han är som sagt inte 'känslokillen'. Han har ett starkt psyke och håller det mesta inne och tar främst ut det i ilska, när ingen ser.

 

Den här resan fick ett lyckligt slut i form av ett + på stickan, en lyckad graviditet och en underbar son som tillslut föddes. Kunde det bli bättre? Ja, faktiskt.

För när vi kommit hem från Gran Canaria så dök aldrig min så punktliga mens upp och 3 dagar över beräknad mens så fick vi se ett + på stickan IGEN! Helt otroligt och ofattbart. Vi hade lyckats med att bli spontangravida utan att direkt försöka :)

Chockade över att det helt plötsligt hade löst sig av sig självt och att vår lillfis Hannes skulle bli storebror satt vi som 2 frågetecken i soffan. Nu har det börja sjunka in och idag har vi kommit halvvägs. RUL gjordes 2 juli och allt såg fint ut och kotten (som bebis kallas) beräknas komma 29 november.