Jag är verkligen inne i en down period. Allt känns fruktansvärt jobbigt och helst av allt skulle jag vilja bädda ner mig och vakna när allt är bra igen. Stänga in mig och slippa prata med någon utan bara vara för mig själv. Det går inte. Jag har ett serviceyrke som behöver mig glad och positiv som alltid. Har ju även många arbetskamrater som jag inte vill vara arg och ledsen inför. Bara att bita ihop och köra så får jag bryta ihop när ingen ser.
När jag höll på med IVF behandlingen innan jul så valde jag bort Facebook och så var även tanken nu innan insättningen. Har dock tjuvkikat lite ändå men igår var droppen. Efter att ha läst vissa inlägg bröt jag ihop totalt! Vill poängtera att jag själv hade skrivit precis likadant om jag var i samma situation så de ska absolut inte känna dåligt samvete på något sätt, absolut inte! Jag får helt enkelt skylla mig själv som är inne och läser. Dumma mig!! Nu är Facebook borttagen från min mobil och så får det nog bli framöver.
Jag blir så frustrerad och avundsjuk! De flesta av mina vänner har barn eller är gravida vilket såklart är jobbigt :/ värsta avundsjukan är nog ändå på de som är gravida och jag tror det beror på att det ligger närmast för mig. Det är första steget i vår resa mot miraklet. Att ha barn ligger alltid 9 månader bort som blir ytterligare 9 månader bort ju längre tiden går, suck! När fan ska skiten vända?!? Orkar inte mer!
Smärta. Ja, den här smärtan är förjävlig rent ut sagt! Hade hellre brutit benet 5 gånger om och gått igenom den smärtan. För den smärtan vet jag går över på si eller så många veckor. Den smärtan jag känner nu finns det ingen läketid på. Den kan ta allt från imorgon till månader eller år att läka.
Tankar från en som ser ut precis som vanligt men bär på något svart och tungt...
