Även om vi såklart hoppas och tror på att några av eskimåerna i frysen ska resultera i vårt lilla mirakel kan man,iallafall inte jag, undgå att tänka ett steg längre. OM vi tvingas genomgå IVF nr 3 är det läge att börja tänka ut en back up plan. När försöken som landstinget erbjuder är slut och KANSKE, mycket olyckligt, inte resulterat i graviditet. Vad gör vi då? Vilka andra alternativ finns det? Så kommer värsta frågeställningen av de alla, har vi råd???? 

Ska "att skaffa barn" komma att bli en prisfråga?

 

Det känns långt bort men ändå får det finnas i åtanke. Privata IVF försök har, vad jag förstått, en prislapp på ca 25 000-30 000kr. Paket om 3 IVF försök/ICSI-behandlingar om kvinnans ålder är under 39 år, kostar på Nordic IVF Center 57 000kr!!!

Skulle det inte fungera med IVF så kanske adoption är att tänka på och det kostar också massa pengar. Ska man behöva belåna sitt barn, eller kanske bara försöken till dem? För garanti att det blir något finns ju inte. Förutom vid adoption då såklart. Det känns helt befängt när man börjar tänka på det :/

 

Lite kvällsfunderingar som snurrar i detta huvud. Ett huvud som förövrigt borde sova för längesen!

Godnatt!

Ja, inte heller denna gången lyckades vi :/ i onsdags var hon på besök igen. Lika ovälkommen som alltid, suck :(

Försöker se fram emot denna cykel och frysåterföring men det är tungt nu, kämpigt!

 

Var på kalas i lördags hos en vän som fyllt 25. Hade sett fram emot det och att träffa massa vänner. På jobbet tidigare under dagen slog det mig! Vi kommer vara det enda paret där utan barn. Började genast känna mig obekväm och inte alls sugen på att gå fast jag visste att jag måste. Väl där steg obehaget så fort jag klev in genom dörren. Det var barn överallt! Från 1.5 månad - ca 2 år. 7 st närmare bestämt. Drog på mig masken och spelade på vilket gick rätt bra ändå får jag säga. Minstingen på 1.5 månad fick somnat i min famn och det var både mysigt och hjälpande på något vis.

 

Men jag kan ändå inte sluta tänka på när i hela fridens namn vinstlotten ska falla på oss?!? Jag tror jag blir tokig snart av längtan! 

4 veckors ledighet börjar gå mot sitt slut. Väckarklockan är ställd och lite lätt ångest har jagat mig hela dagen. 

Semestern har varit mycket bra och välbehövlig kan jag säga. Enda minuset är ju självklart att vårt lilla kärleksmums inte fick flytta in vilket vi hade räknat med :/

Förhoppningsvis finns det en mening med det också.

 

Nu är det tid att återgå till vardagen. En vardag som nu kommer att levas i vårt fina hus. Jag hoppas detta är starten på något nytt. Något bra. Något hoppfullt.

 

Godnatt ❤ 

Ja, en veckas lugn och ro har jag kvar innan det är dags att kastas tillbaka i vardagen igen. Har hittills varit en mycket bra semester :-)

 

Helgen har också varit lugn och skön.

I fredags tog pappa, mina systrar och jag båten för att hämta mamma som kom med bussen från jobbet. Inhandling av fredagsmys mat och sen tuffade vi hemåt. God grillmiddag + vin med min älskade familj ❤ M kom också och var med såklart :) 

Lördagen tillbringades inne då regnet verkligen öste ner. Filmkväll var perfekt avslut på denna dag.

Söndagen bestod av besök av goda vänner samt att få stommen till trappan på plats. M har slipat som bara den under ledig tid och igår kom den äntligen på plats! Det är dock en hel del kvar att göra innan den är klar men nu kan man iallafall gå i den och komma upp på loftet. 

 

Kom rätt så nyss hem ifrån ett body pump pass. Var väldigt många veckor sen sist så jag kommer förmodligen inte kunna gå fram mot onsdagen ;) gött!

 

Jag har gått och väntat på ett telefonsamtal om att de löst en läkare i helgen och att de visst kan görs en återföring. Men icke... Det är verkligen så att vi måste vänta. Igen.

 

Det börjar bli en vardag det här med att vänta. Trodde att jag skulle vänja mig men det blir nästan värre. Jag liksom känner hur tid bara går och går. Kvar står jag och stampar, aldrig på väg framåt. 

 

Helg igen och "bara" en vecka kvar på semestern. En vecka går fort tycker jag och då gör nog 4 veckor det med. Hoppas jag! 

Glad över att omslag skett och det snart skulle vara dags för frysåterföring, ringde jag till Sahlgrenska för att berätta. 

Barnmorskan sa: Då har jag tyvärr dåliga nyheter...

Jag: Jaha...? 

Barnmorskan: Läkaren som skulle göra insättningar i helgen har blivit akut sjuk och våra andra läkare har fortfarande semester. Jag är hemskt ledsen men du måste vänta tills nästa cykel igen.

 

Men aaaaaahhhhhh!!! Jag blir så förbannat less på den här väntan snart att jag blir tokig! 

Jag som tänkte att det här kommer bli perfekt. 3 veckors ledighet innan insättning så kroppen hinner komma ner i varv och sen 1 veckas ledighet att bara ta det lugnt och låta det fastna och börja gro. Men nej då! Så bra fick det såklart inte bli utan nästa gång vi får chansen har jobb och all annan vardag börjat igen. 

 

Antar att vi får försöka själva men hur pepp är man? Besviken, arg  och ledsen! Vill helst krypa under täcket och aldrig mer komma fram! 

 

Välkommen du glada gubbe :-)

Sahlgrenska ska ringas tidigast 13.30 för tidsbokning av frysåterföring. Aaahhh! Nu är det äntligen dags, igen! Skräckblandad förtjusning!

Om jag inte minns helt fel fick jag omslag på en torsdag vid senaste FET försöket också och fick då komma in på söndag. Får se om det blir samma dag denna gång. 

 

 

Då var det dags igen. Dags att bygga upp ett hopp. Ett hopp om liv.

 

Har under sommaren verkligen försökt att njuta och koppla bort vår situation men det ÄR och har varit svårt. Det som glädjer mig mest är att vi nu är inne i huset och jag har fått mer tid ihop med M.

Vi kom igår hem från en helt underbar vecka på Lefkas. En resa för att försöka läka våra hjärtan efter tuffa år med ofrivillig barnlöshet och husbygge. 

Det läker inte så fort men det var ändå så skönt att få komma bort och bara vara vi två. 

 

Nu är det alltså dags igen. 

Vår frysåterföring närmar sig med stormsteg. Började igår använda ägglossningsstickor och jag hoppas på en smiley i veckan! 

Vi har 7 st embryon i frysen efter vår andra IVF och jag hoppas innerligt att någon av dem är DU.

 

Jag är förväntansfull med samtidigt skräckslagen! Rädd för att bygga upp ett hopp som kan rasa så fort. Jag vill hoppas men ändå inte. Rädd för smärtan, i hjärtat. 

Jag vet dock att det är enda sättet jag kan hjälpa till. Att hoppas och tro är min enda del att bidra med i detta fall. Jag kan inte göra mycket annat. Tro, hopp och kärlek ❤