Idag är det 1 år sedan jag började skriva här på bloggen. 

För ett år sedan hade vi ganska nyss misslyckats med vår första IVF och väntade otåligt på att få göra en frysåterföring. Vi var ledsna, besvikna och framför allt oerhört less på att vara ofrivilligt barnlösa. Runt omkring oss föddes barn på löpande barn (kändes det som iallafall) men vi stod och stampade vilket vi då gjort i 3 års tid. 

 

Jag började skriva för att få ur mig allt och för att inte glömma. Hjärnan är fantastisk på det viset att man ofta glömmer bort sådant som har varit jobbigt. Jag har hela tiden trott stenhårt på att vi någon gång skulle få barn men inte vetat när.Så när vi väl nått i mål ville jag ändå ha vår resa nerskriven så vi kan titta tillbaka och minnas hur vi kämpade. Hur starka vi var. Att vi aldrig gav upp vår dröm.

 

Nu är DEN resan snart slut. En resa som har varit tuff och krävande men ändå lärorik. Vi har lärt oss att inte ta allt för givet. Det blir inte alltid som man planerat och ibland måste man kämpa otroligt hårt för att nå sin dröm. Vi har lärt oss att älska varandra ännu mer <3 Vi är starka!

 

Som sagt så är den resan på väg att ta slut och en ny tar sin början. En livlig liten bebis rör sig vilt i min mage och i maj (ev. juni om h*n har det väldigt bra där inne) blir vi föräldrar. FÖRÄLDRAR! Att ens få skriva det känns fortfarande främmande och nästan som att jag ljuger. Men det är sant. Nu är det banne mig vår tur att få uppleva detta mirakel. Vi är så otroligt tacksamma och ser fram emot denna utmaning. Vi vet att livet som förälder inte är en dans på rosor MEN varje jobbig stund kommer att vägas upp av minst 10000 lyckliga. Det vet jag!

 

KÄRLEK <3